Klanen

I skolan var hon avundsjuk på alla barn som avvek från mängden, vare sig det handlade om gipsade fötter, tandställningar eller glasögon. Dessa barn blev sedda, bekräftade. Dessa absurda extra tillägg gjorde att de hade något speciellt över sig. Hon brukade drömma om att få armen i gips, eller att få berätta om en sådan där vidrig tandställning med förskräckligt nackstöd och ful hjälm åt sina klasskompisar, i en överlägsen ton. Hon skulle nog gjort vad som helst för att få en tvillingsyster, men Gud hörde inte hennes önskan i just den frågan. Hon avvek endast med sin socioekonomiska bakgrund och med sin aningen "trasiga" nyfamilj. Hon avvek också med sina stora uggelögon och sin haka som hon hatade men sådant var det ingen som brydde sig om, förutom någon enstaka elak typ som inte kunde hålla tyst. Ibland hände det att hon fick höra kommentarer om den där gråhåriga mannen med tatueringar i hennes familj, eller undrande frågor om varför vi hade mindre pengar än andra. De hemsydda kläderna var hon stolt över, ändå skulle hon ha velat ha en sådan där college med olika märken på i neonfärger, sådana barn i skolan som fick åka utomlands på semester hade alltid sådana på sig efter sportlovet. De berättade om palmer och stora glassportioner, och de hade fått simma, i salta havet. Hon kände på tyget, världen tedde sig orättvis. Hon skulle velat knycka tröjan åt henne själv för att höra till. Hon ville bara dö för en stund. Hugo Boss, Diesel, Levi's, Adidas. Hon upplevde att det samma gällde moderskapet. Plötsligt kände hon sig sedd, uppmärksammad och även granskad utifrån. Blickar, kommentarer och goda råd. Plötsligt hade hela världen rätt till det.  Samtidigt kände hon sig som den mest osynliga gråmusen på hela planeten. Ingen frågade aldrig hur hon egentligen mådde eller orkade. All fokus hade sakta skiftat på avkomman. Nu hörde hon till moderskapsklanen.