Skimmer

Nu har den där känlsan infunnit sig, att vi är ett team du och jag.  Vi vaknar om morgontimmarna, till doften av hyacint som spridit sig i lägenheten. Oskiljaktiga,  sammanlänkade,  ihopfogade med super lim, sammansvetsade som gjutet metall.  Din doft bär jag med mig överallt. Din bleka hud och ditt joller får mig att krympa, så att det tar ont om hjärtat mitt. Kanske var det just detta jag var så rädd för.  Att det nu längre, inte finns  någon återvändo.  Andra mammor går på konserter och dricker öl, fastän de har beibisar mindre än dig. Tanken gör mig förkrossad.  Vi gå över dagsstänkta berg fallera, och vidare till Fågel Fenix land fallera, där smargaderna skimrar i all oändlighet.

The things I abandon for you

Klipper mitt hår om och om för din skull. Om och om, för att kunna amma. Nöjer mig med fula amningskläder för din skull. Genomgår fjärde bröstinfektionen på 3 månader för din skull. Orka, stå ut, knip samman, bit ihop.

Texten skriven 5.10.2013

Mjölktårar

Salta tårar droppar ner och blandas med mjölk. Sörjer att det kanske inte snart går längre, att det här kanske är sista gången, du fattar ingenting. Trött på den här känsligheten du frambringar, lycklig över hur du förändrat mig.

Texten skriven 10.10.2013

Den glädjen, den sorgen

Inget är som förr. Inget är som förr. Inget är som förr. Allt som är mitt är också ditt. Inget är längre mitt. Den glädjen, den sorgen.

Texten skriven 30.9.2013

Väntan

Hon väntade. Väntade som ett barn på julafton med en blandning av skräck, förfasan och nyfikenhet. Hon var rädd för att det ur paketet hon väntade på, plötsligt skulle sticka ut ett monster. Någon slags Critters eller Ailien kanske, rädd över att inte kunna kontrollera det. Rädd för att få det bevisat en gång för alla, att hon inte skulle klara det. Det, som hon alltid varit mest rädd för. Det var dags att se sanningen i vitögat. Vem hade hon trott att hon var? Emellertid hade även hon låtsats vicka så där lätt på axlarna, så där som så många mammor bara gör.  Hon insåg ändå ganska snabbt att hon aldrig kunde vicka på axlarna så där bara, som de flesta mammor gör. 

"Då jag var ute med barnen i parken var det bara att spy i buskarna i nio månaders tid".

Hon tänkte att det lät så lyxigt, att kunna ta sig till parken i stället för att falla ner på golvet i hennes egna kroppsvätskor, i stället för att skakande ligga på det kalla wc-golvet och inte veta hur hon någonsin mer skulle komma upp därifrån. Även sjuksköterskan försökte säga till henne på skarpen, att inte tänka på det, att blåbärssoppa och fil ju brukade hjälpa henne och mången andra vid illamående. Att man kanske ibland överdriver när man inte har annat att tänka på, menade sköterskan. Väl på avdelningen påpekade den knubbiga rödhåriga sjuksköterskan att jag inte bara kan sluta äta, vad jag än gör. Inga sådana jonor. Hur hade du nu riktigt tänkt, du väntar ju barn och då måste man äta. Det var svårt att inte tänka på det, när hon låg där i olika slangar, med blodfläckar på den rosa svettiga sjukhuströjan. Hon gjorde sitt bästa och knaprade på de svarta bilkaramellerna hennes pojkvän hade hämtat i den gula papperspåsen. För en minut dolde de smaken av galla i munnen och det sönderfrätade i halsen kändes lent för en stund. Sedan var det bara att vänta, vänta på att det hela började om igen. 

Texten skriven i maj 2013

Pärlemor

Det känns som pärlemor när du äter, skimrande, rytmiskt, lugnt knyckande. 

I all ensamhet

Går på samma gator varje dag, som om jag försöker nöta in asfalten, med hopp om att mina fotspår skulle fastna. Ingraveras, som stjärnornas brickor i Los Angeles cement. Som om jag skulle börja trivas bättre här bland denna betong, i detta nybygge, om jag dallar och på här i all ensamhet med vagnen.