Hon väntade. Väntade som ett barn på julafton med en blandning av skräck, förfasan och nyfikenhet. Hon var rädd för att det ur paketet hon väntade på, plötsligt skulle sticka ut ett monster. Någon slags Critters eller Ailien kanske, rädd över att inte kunna kontrollera det. Rädd för att få det bevisat en gång för alla, att hon inte skulle klara det. Det, som hon alltid varit mest rädd för. Det var dags att se sanningen i vitögat. Vem hade hon trott att hon var? Emellertid hade även hon låtsats vicka så där lätt på axlarna, så där som så många mammor bara gör. Hon insåg ändå ganska snabbt att hon aldrig kunde vicka på axlarna så där bara, som de flesta mammor gör.
"Då jag var ute med barnen i parken var det bara att spy i buskarna i nio månaders tid".
Hon tänkte att det lät så lyxigt, att kunna ta sig till parken i stället för att falla ner på golvet i hennes egna kroppsvätskor, i stället för att skakande ligga på det kalla wc-golvet och inte veta hur hon någonsin mer skulle komma upp därifrån. Även sjuksköterskan försökte säga till henne på skarpen, att inte tänka på det, att blåbärssoppa och fil ju brukade hjälpa henne och mången andra vid illamående. Att man kanske ibland överdriver när man inte har annat att tänka på, menade sköterskan. Väl på avdelningen påpekade den knubbiga rödhåriga sjuksköterskan att jag inte bara kan sluta äta, vad jag än gör. Inga sådana jonor. Hur hade du nu riktigt tänkt, du väntar ju barn och då måste man äta. Det var svårt att inte tänka på det, när hon låg där i olika slangar, med blodfläckar på den rosa svettiga sjukhuströjan. Hon gjorde sitt bästa och knaprade på de svarta bilkaramellerna hennes pojkvän hade hämtat i den gula papperspåsen. För en minut dolde de smaken av galla i munnen och det sönderfrätade i halsen kändes lent för en stund. Sedan var det bara att vänta, vänta på att det hela började om igen.
Texten skriven i maj 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar