Det jag var mest rädd för

Kära Gode Gud som finns i himmelen, i havet, i luften, i vattnet, i elden och i träden, grönskan, fåglarna, djuren, i oss människor och överallt, i åren, dygnen, timmarna, minuterna och sekunderna. Det var så hon brukade börja, de få gånger hon talade eller bad till Gud. Något hon gjorde när hon behövde styrka, då när hopplösheten tog vid.  Hon tänkte att hit har vi kommit. Från att ha önskat abort till en realitet som inte gick att begripa. Samtidigt kände hon sig fånig, som att hon låtsades vara allt för viktig. Hon som inte ens trodde på Gud, åtminstone visste hon inte vem eller vad Gud var, främst en abstrakt sörja eller klump som det ändå var lätt att tala till, då när ingen annan lyssnade. En kombination av löst flygande skägg och ljusblåa moln med vita bleka muskler, någon slags man var väl Gud, ungefär som på de där glansbilderna man fick när man var liten, där änglarna alltid var knubbiga och frånstötande.  Bilden av Gud var lös för henne, men ändå så pass stabil att hon pratade med honom, han var ju alltid där och sa inget tillbaka. En trogen lyssnare. Ibland hade hon försökt föreställa sig Gud som en kvinna, eller som  något slags element i naturen, men endast för att hon önskade att hon kunde tänka så, att hon kunde se Gud som något  annat, så som många av de där 40 + new age kvinnorna gjorde.

Och vad var nu detta att bli hysterisk över, i åratal har kvinnor fött barn och klarat sig igenom gravditeter med skinnet i behåll, kanske även stoltheten. Inget att tappa nattsömnen över, som många skulle ha sagt. Hon var helt hundra på att de aldrig känt så här. För om alla dessa kvinnor som burit ett barn inom sig hade känt så här, skulle de väl aldrig orkat? De skulle gett upp, ända tills att den sista livskraften blåstes ur dem. Vad var nu detta att gnälla över, inget att tappa nattsömnen över kära vän. Du ska inte besvära dig med sådana tankar nu. Det ordnar sig. Det kommer att vara värt mödan sedan.

Det kommer att vara värt mödan. Hon kunde inte förstå. Hur hade någon rätt att jämföra hennes möda, att sudda ut hennes erfarenhet. Det kommer vara värt mödan. Vad är det som kommer att vara värt mödan? Exakt vad var denna möda som alla talade om? Hängde hennes uthållighet gentemot mödan samman med hur mycket hon var verkligen ville bli mamma, betydde det att om hon inte orkade så var hon inte värd att bli mamma? Vänta bara, då du får barnet i dina armar, så blir allting bra. Dessutom läker tiden alla sår. Snart vill du nog ha en till. Det går nog över. Hon förstod inte vad det var som var meningen att gå över? Hennes känslor? Skulle de bara gå över, fick de inte finnas till? Uppoffrade sig hon inte tillräckligt? Var hennes brännmärken osynliga? Var hon en tabula rasa från och med nu? Hennes känslor hade inte rätt att existera, allting var ju bra. Borde vara tacksam också, för allt var ju bra, även med babyn. Ryck upp dig, tänkte hon.

Texten skriven 2.9.2013