När hon befann sig i väntans tider och mådde förfasligt illa, var det många som försökte trösta henne med att säga: " du får säkert en lätt baby som sover hela nätterna redan från början". Så blev det inte, även om hon ville tro på det. Hon undrade om alla andras bebisar sov snällt igenom genom hela nätterna? Hon tyckte också att det verkade som att alla andras bebisar nöjde sig med sina tupplurer inomhus, i sin egen säng. Varför skulle hon annars ofta vara ensam ute med vagnen i rusk och skurväder, när hon på soliga dagar mötte tiotals nöjda föräldrar som leende skuffade vagnar? De kanske kunde välja, om de ville gå ut eller inte? Men hon var tvungen att luffa längs viken med sin dotter oberoende av vind, regn eller snö, hon tänkte att bättre det än att lyssna på tre timmars gallskrik. Svetten rann, vaderna var tunga som bly av all motion, den högra armen värkte av allt bärande, och om nätterna kändes lårmusklerna stela som träpinnar.
Hennes baby var heller inte någon nallebjörn, som tyst och gosande beaktade världen och stilla somnade i famnen. Hennes baby hade heller aldrig låtit bara lite, utan var den som ofta väckte alla andra beibisar i spårvagnen eller på rådgivningen. Hennes baby klöste, knep, sparkade och rev i håret, hennes armar var fyllda av blåmärken och små röda ärr. Trots de värkande musklerna och de uttröttande rutinerna, hade hon nu börjat förstå att det var precis så här hon ville ha det. Det var hennes egen baby, och hon var precis så som hon skulle vara. Perfekt, och ursinnigt jobbig ibland. Men hon stortrivdes i den lilles sällskap även om hon ibland pausade, hämtade andan och gick in på wc för att räkna till tio. Efter det återgick hon till vardagen, där hon fortsatte precis likadant som hittills, där varje rutin gjordes om och om igen tills dagen blev natt och natten blev dag.
