Vid gott mod

Det kommer att gå bra,  det gör gott för oss och det kanske är på tiden. Det stämmer säkert. Hon är ju redan 1,7 månader, din dotter. Men mitt barn och jag, vi är inte redo än. Navelsträngen mellan oss har inte vuxit till sig tillräckligt, på längden. Någon gång måste hon ju vänja sig sa grannfrun, men någon gång är inte nu. Du ropar mamma  på natten och jag kommer. När du ropar natten mellan torsdag och fredag, finns jag inte där. Det är med tårar i ögonen jag kommer att lämna dig, om än med stor tillit. Min tröst är att jag sövs jag ner,  jag försvinner för en stund. Jag har berättat om vad som komma skall, du nickar. Ändå är det svårt, och det får vara svårt. Med en klump i magen inväntar jag torsdag. Hypermesis gravidarum,  hormoner, infektioner,  blodvärden, knölstruma och förstorad sköldkörtel. Kanske detta är en ny början, tar farväl av mycket.  Hoppfull väntar jag på granna tulpaner och varmare väder. Dagarna har blivit ljusare, fågelsången tätare. Vi har resten av livet kvar. Det går säkert bra, men det gör oss inte redo. Välvalda vänliga ord, alla menar väl. Jag får ändå tycka att det är svårt,  det ska få vara svårt.  Med gott mod,  tar jag farväl. Med svårt mod, vinkar jag adjö. Tar farväl av mycket. Omfamnar en ny början. Gör mitt bästa för att vara vid gott mod, när jag lämnar dig. 

Fixar inte

Kalla mig klamrig, kalla mig svag men jag fixar inte, att lämna dig. Tillsynen av små små michelingubbar i allt för stora halare, som kånkar fram som pingviner och svajar dinglandes med armar och ben som havsbottnets koraller, dessa bläckfiskar på dagisgårdarna. Då känner jag glädje och lättnad. Att ännu inte behöva beröra detta. Att ännu befinna mig här, med dig. Att få ge hela mitt hjärta, åt dig. Dagligen får jag snusa på ditt hår och njuta av solskenet som strålar som ett skydd över oss, vid sandlådan. Ekonomi, ja min logik räcker inte till att fundera på det. Borde, men fixar inte. Borde, men vill inte. Bostadslån, bilar, sushimiddagar, vi klarar inte oss. Men barnet klarar väl nog sig på dagis, lär sig att bli människa, bland andra människor. Lär sig vargens lagar. De snabba äter de långsamma. Att överleva i djungeln.  Att tassa sig fram i mörkret,  där ditt eko inte besvaras. Fixar inte, att lämna dig. 

När någon annan säger det bättre

What it really feels like to have Hyperemesis Gravidarum

Sommarprat

Där låg hon. Hon undrade hur en tid som skulle vara så underbar, kunde vara så förskräcklig. Inget att oroa sig för menade många.  De fanns stunder då hon ville dö, gå bort, slippa, komma undan, fly. Svältandet kunde hon stå ut med, det var illamåendet som tog kål på henne. Hon var också trött på blodsmaken i strupen och  värken i halsen av allt det som hade frätat sönder. Hennes sambo gjorde otaliga försök att köpa något i matväg som skulle hållas nere men förgäves. De frysta jordgubbarna funkade inte heller. Det var heller inte på sin plats att klaga direkt, ingen hade väl tvingat henne att bli på smällen. Det goda skulle nog vinna sa alla. Det goda skulle nog vinna. Veckan efter den 6 dygn långa vistelsen på kvinnokliniken kunde hon bara ligga i ett mörkt rum. Den minsta rörelse och det började igen. Där låg hon i en vecka, den veckan kändes som tiotals år. Det var höst och det var mörkt. Hon kände sig som en grävling i den mörka jorden när hon med sina sista krafter, försökte knapra i sig lite chipssmulor från påsens kladdiga silverfärgade botten. Inte ens katten orkade hålla henne sällskap längre. Även om hon levde för en sekund i taget fanns tanken där, skulle det hålla på så här i nio månader?

Valborg då och nu

Även om du berövar mig all min tid, ger du mig mer än jag någonsin kunde tro. Ju mer tiden går, desto mer njuter jag av vår samvaro. Vi ser på kråkorna, änderna och även  måsarna som anlänt nu i dagarna. När du vaknar i vagnen, gallskriker du inte längre. Du vaknar i stället med ett leende på läpparna, förväntansfull över vad som komma skall. Vi kan vara vakna i bussen, i spårvagnen, i mataffären och det är inte ett enda skrikande. Det fanns stunder då jag tänkte att vi aldrig kommer att klara det fram till våren, stunder då du vaknade 04.00, då var det beckmörkt ute och redan vid tillvaknandet hade jag en klump i halsen, en oro över hur dagen kommer att gå, rädd över hur vi skulle klara av dagen innan pappa var hemma igen.  Men nu har jag börjat lära känna dig, du är din egen person. Att spendera dagarna med dig är ett privilegium för mig fastän jag ibland gråter i duschen eftersom varenda muskel i min kropp värkeroch sömnbristen tynger ner ögonlocken. Trots det, älskar jag dig över allt annat.  Sex tänder har du redan och du kan stå själv och säga mamma. Den går så hiskeligt fort,  tiden. För ett år sedan satt jag på en parkbänk med magen stor som en fotboll, beundrade grönskan som var så typisk för årstiden. Jag åt två bollar glass med stor aptit eftersom maten äntligen hade börjat smaka i månad åtta, en boll mint och en boll romrussin ur bägare med sked.  Då bode du ännu inuti mig. Nu har du 6 tänder,  du kan stå och du kan säga mamma. Våren, den är äntligen här. Stararnas fläckar glimrar i solen, vassen doftar och vinden börjar vara lätt. I morgon firar vi med ballong, vi firar dig.

När världen blir till pannkaka

När och hur kunde världen ha förändrats så? Ungefär som att påstå att hela världen är en  enda  stor pannkaka. Dagtid hade kommit att bli den aktiva perioden och nattetid fanns endast till för att sova, eller åtminstone försöka. 

Jag lever på dagens solskensstrålar, vårdoft,  ljudet av koltrastar och ditt skratt. Förut var nattetid tiden för att få utlopp för kaoset i mitt huvud, en tid för kreativitet. Då brukade jag känna att jag var vid liv, åtminstone då när dagarna förbjöd en från att känna så. Jag hörde till nattskaran, till konstnärerna, till de borttappade själarna som jag löjligt nog även glorifierade som yngre. Men natten var trygg, det fanns tid för att att vandra runt i dimman och fumla med fotstegen. Jag trivdes där. 

Men plötsligt var jag en av dem, en av de människor jag brukade kalla för hurtiga förut. Det är först nu jag insett att alla kanske inte valt hurtighet, utan att livet valt åt dem eller rättare sagt åt oss. Ingen tid att lämna och ligga, ingen tid att sörja katten. Vi upprepar dag ut och dag in för att undvika att hela världen blir en enda stor pannkakssmet. Att minimera kaos brukar vi kalla det.  Att leva i stunden eller vara steget före, så att smeten bara inte rinner över. 

Om och om igen

När hon befann sig i väntans tider och mådde förfasligt illa, var det många som försökte trösta henne med att säga: " du får säkert en lätt baby som sover hela nätterna redan från början". Så blev det inte, även om hon ville tro på det.  Hon undrade om alla andras bebisar sov snällt igenom genom hela nätterna? Hon tyckte också att det verkade som att alla andras bebisar nöjde sig med sina tupplurer inomhus, i sin egen säng. Varför skulle hon annars ofta vara ensam ute med vagnen i rusk och skurväder, när hon på soliga dagar mötte tiotals nöjda föräldrar som leende skuffade vagnar?  De kanske kunde välja, om de ville gå ut eller inte? Men hon var tvungen att luffa längs viken med sin dotter oberoende av vind, regn eller snö, hon tänkte att bättre det än att lyssna på tre timmars gallskrik. Svetten rann, vaderna var tunga som bly av all motion, den högra armen värkte av allt bärande, och om nätterna kändes lårmusklerna  stela som träpinnar.

Hennes baby var heller inte någon nallebjörn, som tyst och gosande beaktade världen och stilla somnade i famnen. Hennes baby hade heller aldrig låtit bara lite, utan var den som ofta väckte alla andra beibisar i spårvagnen eller på rådgivningen. Hennes baby klöste, knep, sparkade och rev i håret, hennes armar var fyllda av blåmärken och små röda ärr. Trots de värkande musklerna och de uttröttande rutinerna, hade hon nu börjat förstå att det var precis så här hon ville ha det. Det var hennes egen baby, och hon var precis så som hon skulle vara. Perfekt, och ursinnigt jobbig ibland. Men hon stortrivdes i den lilles sällskap även om hon ibland pausade, hämtade andan och gick in på wc för att räkna till tio. Efter det återgick hon till vardagen, där hon fortsatte precis likadant som hittills, där varje rutin gjordes om och om igen tills dagen blev natt och natten blev dag.