När någon annan säger det bättre

What it really feels like to have Hyperemesis Gravidarum

Sommarprat

Där låg hon. Hon undrade hur en tid som skulle vara så underbar, kunde vara så förskräcklig. Inget att oroa sig för menade många.  De fanns stunder då hon ville dö, gå bort, slippa, komma undan, fly. Svältandet kunde hon stå ut med, det var illamåendet som tog kål på henne. Hon var också trött på blodsmaken i strupen och  värken i halsen av allt det som hade frätat sönder. Hennes sambo gjorde otaliga försök att köpa något i matväg som skulle hållas nere men förgäves. De frysta jordgubbarna funkade inte heller. Det var heller inte på sin plats att klaga direkt, ingen hade väl tvingat henne att bli på smällen. Det goda skulle nog vinna sa alla. Det goda skulle nog vinna. Veckan efter den 6 dygn långa vistelsen på kvinnokliniken kunde hon bara ligga i ett mörkt rum. Den minsta rörelse och det började igen. Där låg hon i en vecka, den veckan kändes som tiotals år. Det var höst och det var mörkt. Hon kände sig som en grävling i den mörka jorden när hon med sina sista krafter, försökte knapra i sig lite chipssmulor från påsens kladdiga silverfärgade botten. Inte ens katten orkade hålla henne sällskap längre. Även om hon levde för en sekund i taget fanns tanken där, skulle det hålla på så här i nio månader?

Valborg då och nu

Även om du berövar mig all min tid, ger du mig mer än jag någonsin kunde tro. Ju mer tiden går, desto mer njuter jag av vår samvaro. Vi ser på kråkorna, änderna och även  måsarna som anlänt nu i dagarna. När du vaknar i vagnen, gallskriker du inte längre. Du vaknar i stället med ett leende på läpparna, förväntansfull över vad som komma skall. Vi kan vara vakna i bussen, i spårvagnen, i mataffären och det är inte ett enda skrikande. Det fanns stunder då jag tänkte att vi aldrig kommer att klara det fram till våren, stunder då du vaknade 04.00, då var det beckmörkt ute och redan vid tillvaknandet hade jag en klump i halsen, en oro över hur dagen kommer att gå, rädd över hur vi skulle klara av dagen innan pappa var hemma igen.  Men nu har jag börjat lära känna dig, du är din egen person. Att spendera dagarna med dig är ett privilegium för mig fastän jag ibland gråter i duschen eftersom varenda muskel i min kropp värkeroch sömnbristen tynger ner ögonlocken. Trots det, älskar jag dig över allt annat.  Sex tänder har du redan och du kan stå själv och säga mamma. Den går så hiskeligt fort,  tiden. För ett år sedan satt jag på en parkbänk med magen stor som en fotboll, beundrade grönskan som var så typisk för årstiden. Jag åt två bollar glass med stor aptit eftersom maten äntligen hade börjat smaka i månad åtta, en boll mint och en boll romrussin ur bägare med sked.  Då bode du ännu inuti mig. Nu har du 6 tänder,  du kan stå och du kan säga mamma. Våren, den är äntligen här. Stararnas fläckar glimrar i solen, vassen doftar och vinden börjar vara lätt. I morgon firar vi med ballong, vi firar dig.

När världen blir till pannkaka

När och hur kunde världen ha förändrats så? Ungefär som att påstå att hela världen är en  enda  stor pannkaka. Dagtid hade kommit att bli den aktiva perioden och nattetid fanns endast till för att sova, eller åtminstone försöka. 

Jag lever på dagens solskensstrålar, vårdoft,  ljudet av koltrastar och ditt skratt. Förut var nattetid tiden för att få utlopp för kaoset i mitt huvud, en tid för kreativitet. Då brukade jag känna att jag var vid liv, åtminstone då när dagarna förbjöd en från att känna så. Jag hörde till nattskaran, till konstnärerna, till de borttappade själarna som jag löjligt nog även glorifierade som yngre. Men natten var trygg, det fanns tid för att att vandra runt i dimman och fumla med fotstegen. Jag trivdes där. 

Men plötsligt var jag en av dem, en av de människor jag brukade kalla för hurtiga förut. Det är först nu jag insett att alla kanske inte valt hurtighet, utan att livet valt åt dem eller rättare sagt åt oss. Ingen tid att lämna och ligga, ingen tid att sörja katten. Vi upprepar dag ut och dag in för att undvika att hela världen blir en enda stor pannkakssmet. Att minimera kaos brukar vi kalla det.  Att leva i stunden eller vara steget före, så att smeten bara inte rinner över. 

Om och om igen

När hon befann sig i väntans tider och mådde förfasligt illa, var det många som försökte trösta henne med att säga: " du får säkert en lätt baby som sover hela nätterna redan från början". Så blev det inte, även om hon ville tro på det.  Hon undrade om alla andras bebisar sov snällt igenom genom hela nätterna? Hon tyckte också att det verkade som att alla andras bebisar nöjde sig med sina tupplurer inomhus, i sin egen säng. Varför skulle hon annars ofta vara ensam ute med vagnen i rusk och skurväder, när hon på soliga dagar mötte tiotals nöjda föräldrar som leende skuffade vagnar?  De kanske kunde välja, om de ville gå ut eller inte? Men hon var tvungen att luffa längs viken med sin dotter oberoende av vind, regn eller snö, hon tänkte att bättre det än att lyssna på tre timmars gallskrik. Svetten rann, vaderna var tunga som bly av all motion, den högra armen värkte av allt bärande, och om nätterna kändes lårmusklerna  stela som träpinnar.

Hennes baby var heller inte någon nallebjörn, som tyst och gosande beaktade världen och stilla somnade i famnen. Hennes baby hade heller aldrig låtit bara lite, utan var den som ofta väckte alla andra beibisar i spårvagnen eller på rådgivningen. Hennes baby klöste, knep, sparkade och rev i håret, hennes armar var fyllda av blåmärken och små röda ärr. Trots de värkande musklerna och de uttröttande rutinerna, hade hon nu börjat förstå att det var precis så här hon ville ha det. Det var hennes egen baby, och hon var precis så som hon skulle vara. Perfekt, och ursinnigt jobbig ibland. Men hon stortrivdes i den lilles sällskap även om hon ibland pausade, hämtade andan och gick in på wc för att räkna till tio. Efter det återgick hon till vardagen, där hon fortsatte precis likadant som hittills, där varje rutin gjordes om och om igen tills dagen blev natt och natten blev dag.

Skväller över

Aldrig trodde jag, att min kärlek för dig kunde bli så stark. Aldrig trodde jag att min kärlek gentemot dig skulle skvälla över, nu när du passerat sju månader. Aldrig trodde jag att jag skulle komma att känna rädsla för vilka dimensioner min kärlek för dig kommer att ta.

2 spårvagnshållplatser till paradiset

Jag har väl kommit till någon slags acceptans gällande vårt boende. Men glömma, det kommer jag aldrig att kunna. Att detta liv, innefattar så mycket sorg, förändring och bara get on with it. Kommer vi nånsin att kunna få välja? Kommer vi nånsin att kunna välja något kakel till ett badrum eller kommer vi nånsin att kunna ha det där sommarstället på landet som precis alla andra har? Mitt hjärta vilar här, i detta landskap som enbart verkar finnas till för de allra mest privilegierade. I detta landskap där de vackra pepparkakshusen sträcker sig över varandra, med tak tunga av snö. Här hörs fågelkvittret tydligt. Här har hemmamammorna det mysigare än någon annanstans, de kan se på de lummiga ekarna medan de dricker sina latten och njuter av solen. Här är träden grönare än någon annanstans, och här, här doftar havet mer än någon annanstans. Vi andra får nöja oss. Plastmattorna och de fläckiga badrumsväggarna är väl inte hela världen ändå, jag ska ju vara tacksam för kvadratmetrarna vi fått. Men det är inte där skon kniper, utan om maktlösheten inför vissa beslut som verkar endast vissa unnade, medan andra ännu försöker plocka ner stjärnorna från himlen. Men kanske, kanske är det min tur snart, kanske nu, kanske vinden vänder. Jag gråter lite varje gång jag går till paradiset, för att det inte är mitt, för att det är så nära men ändå så långt borta.  

Ljus

Det är första gången du upplever ljuset,  på så sätt att du förstår något av det.  Du somnar nästan alltid på samma ställe i vagnen, intill buskarna där sparvarna sjunger och badar sandbad, trots den isande kylan.  Är så lycklig över att få dela mina dagar med dig,  speciellt nu när det känns som att det mesta rullar på i någon form av jämnvikt.  Att hela min tillvaro skulle ändras så brutalt hade jag inget hum om för sju månader sedan. Att jag skulle växa fast i dig, hade jag heller inget hum om. Att jag på dagarna inte räknar minuterna tills pappa kommer hem längre, känns som den största segern. Vi liksom bara hänger, du och jag. I vått och torrt, i sol och mörker och från år till år. Och vi går mot ljusare tider säger alla. Solen bländar dig i ansiktet medan du jollrar ditt trötthetsjoller. Vi rullar vidare. Jag ler åt trastarna vi möter på vägen. 

Klanen

I skolan var hon avundsjuk på alla barn som avvek från mängden, vare sig det handlade om gipsade fötter, tandställningar eller glasögon. Dessa barn blev sedda, bekräftade. Dessa absurda extra tillägg gjorde att de hade något speciellt över sig. Hon brukade drömma om att få armen i gips, eller att få berätta om en sådan där vidrig tandställning med förskräckligt nackstöd och ful hjälm åt sina klasskompisar, i en överlägsen ton. Hon skulle nog gjort vad som helst för att få en tvillingsyster, men Gud hörde inte hennes önskan i just den frågan. Hon avvek endast med sin socioekonomiska bakgrund och med sin aningen "trasiga" nyfamilj. Hon avvek också med sina stora uggelögon och sin haka som hon hatade men sådant var det ingen som brydde sig om, förutom någon enstaka elak typ som inte kunde hålla tyst. Ibland hände det att hon fick höra kommentarer om den där gråhåriga mannen med tatueringar i hennes familj, eller undrande frågor om varför vi hade mindre pengar än andra. De hemsydda kläderna var hon stolt över, ändå skulle hon ha velat ha en sådan där college med olika märken på i neonfärger, sådana barn i skolan som fick åka utomlands på semester hade alltid sådana på sig efter sportlovet. De berättade om palmer och stora glassportioner, och de hade fått simma, i salta havet. Hon kände på tyget, världen tedde sig orättvis. Hon skulle velat knycka tröjan åt henne själv för att höra till. Hon ville bara dö för en stund. Hugo Boss, Diesel, Levi's, Adidas. Hon upplevde att det samma gällde moderskapet. Plötsligt kände hon sig sedd, uppmärksammad och även granskad utifrån. Blickar, kommentarer och goda råd. Plötsligt hade hela världen rätt till det.  Samtidigt kände hon sig som den mest osynliga gråmusen på hela planeten. Ingen frågade aldrig hur hon egentligen mådde eller orkade. All fokus hade sakta skiftat på avkomman. Nu hörde hon till moderskapsklanen.