När någon annan säger det bättre

What it really feels like to have Hyperemesis Gravidarum

Sommarprat

Där låg hon. Hon undrade hur en tid som skulle vara så underbar, kunde vara så förskräcklig. Inget att oroa sig för menade många.  De fanns stunder då hon ville dö, gå bort, slippa, komma undan, fly. Svältandet kunde hon stå ut med, det var illamåendet som tog kål på henne. Hon var också trött på blodsmaken i strupen och  värken i halsen av allt det som hade frätat sönder. Hennes sambo gjorde otaliga försök att köpa något i matväg som skulle hållas nere men förgäves. De frysta jordgubbarna funkade inte heller. Det var heller inte på sin plats att klaga direkt, ingen hade väl tvingat henne att bli på smällen. Det goda skulle nog vinna sa alla. Det goda skulle nog vinna. Veckan efter den 6 dygn långa vistelsen på kvinnokliniken kunde hon bara ligga i ett mörkt rum. Den minsta rörelse och det började igen. Där låg hon i en vecka, den veckan kändes som tiotals år. Det var höst och det var mörkt. Hon kände sig som en grävling i den mörka jorden när hon med sina sista krafter, försökte knapra i sig lite chipssmulor från påsens kladdiga silverfärgade botten. Inte ens katten orkade hålla henne sällskap längre. Även om hon levde för en sekund i taget fanns tanken där, skulle det hålla på så här i nio månader?