Fixar inte

Kalla mig klamrig, kalla mig svag men jag fixar inte, att lämna dig. Tillsynen av små små michelingubbar i allt för stora halare, som kånkar fram som pingviner och svajar dinglandes med armar och ben som havsbottnets koraller, dessa bläckfiskar på dagisgårdarna. Då känner jag glädje och lättnad. Att ännu inte behöva beröra detta. Att ännu befinna mig här, med dig. Att få ge hela mitt hjärta, åt dig. Dagligen får jag snusa på ditt hår och njuta av solskenet som strålar som ett skydd över oss, vid sandlådan. Ekonomi, ja min logik räcker inte till att fundera på det. Borde, men fixar inte. Borde, men vill inte. Bostadslån, bilar, sushimiddagar, vi klarar inte oss. Men barnet klarar väl nog sig på dagis, lär sig att bli människa, bland andra människor. Lär sig vargens lagar. De snabba äter de långsamma. Att överleva i djungeln.  Att tassa sig fram i mörkret,  där ditt eko inte besvaras. Fixar inte, att lämna dig.