2 spårvagnshållplatser till paradiset

Jag har väl kommit till någon slags acceptans gällande vårt boende. Men glömma, det kommer jag aldrig att kunna. Att detta liv, innefattar så mycket sorg, förändring och bara get on with it. Kommer vi nånsin att kunna få välja? Kommer vi nånsin att kunna välja något kakel till ett badrum eller kommer vi nånsin att kunna ha det där sommarstället på landet som precis alla andra har? Mitt hjärta vilar här, i detta landskap som enbart verkar finnas till för de allra mest privilegierade. I detta landskap där de vackra pepparkakshusen sträcker sig över varandra, med tak tunga av snö. Här hörs fågelkvittret tydligt. Här har hemmamammorna det mysigare än någon annanstans, de kan se på de lummiga ekarna medan de dricker sina latten och njuter av solen. Här är träden grönare än någon annanstans, och här, här doftar havet mer än någon annanstans. Vi andra får nöja oss. Plastmattorna och de fläckiga badrumsväggarna är väl inte hela världen ändå, jag ska ju vara tacksam för kvadratmetrarna vi fått. Men det är inte där skon kniper, utan om maktlösheten inför vissa beslut som verkar endast vissa unnade, medan andra ännu försöker plocka ner stjärnorna från himlen. Men kanske, kanske är det min tur snart, kanske nu, kanske vinden vänder. Jag gråter lite varje gång jag går till paradiset, för att det inte är mitt, för att det är så nära men ändå så långt borta.