När och hur kunde världen ha förändrats så? Ungefär som att påstå att hela världen är en enda stor pannkaka. Dagtid hade kommit att bli den aktiva perioden och nattetid fanns endast till för att sova, eller åtminstone försöka.
Jag lever på dagens solskensstrålar, vårdoft, ljudet av koltrastar och ditt skratt. Förut var nattetid tiden för att få utlopp för kaoset i mitt huvud, en tid för kreativitet. Då brukade jag känna att jag var vid liv, åtminstone då när dagarna förbjöd en från att känna så. Jag hörde till nattskaran, till konstnärerna, till de borttappade själarna som jag löjligt nog även glorifierade som yngre. Men natten var trygg, det fanns tid för att att vandra runt i dimman och fumla med fotstegen. Jag trivdes där.
Men plötsligt var jag en av dem, en av de människor jag brukade kalla för hurtiga förut. Det är först nu jag insett att alla kanske inte valt hurtighet, utan att livet valt åt dem eller rättare sagt åt oss. Ingen tid att lämna och ligga, ingen tid att sörja katten. Vi upprepar dag ut och dag in för att undvika att hela världen blir en enda stor pannkakssmet. Att minimera kaos brukar vi kalla det. Att leva i stunden eller vara steget före, så att smeten bara inte rinner över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar