Valborg då och nu

Även om du berövar mig all min tid, ger du mig mer än jag någonsin kunde tro. Ju mer tiden går, desto mer njuter jag av vår samvaro. Vi ser på kråkorna, änderna och även  måsarna som anlänt nu i dagarna. När du vaknar i vagnen, gallskriker du inte längre. Du vaknar i stället med ett leende på läpparna, förväntansfull över vad som komma skall. Vi kan vara vakna i bussen, i spårvagnen, i mataffären och det är inte ett enda skrikande. Det fanns stunder då jag tänkte att vi aldrig kommer att klara det fram till våren, stunder då du vaknade 04.00, då var det beckmörkt ute och redan vid tillvaknandet hade jag en klump i halsen, en oro över hur dagen kommer att gå, rädd över hur vi skulle klara av dagen innan pappa var hemma igen.  Men nu har jag börjat lära känna dig, du är din egen person. Att spendera dagarna med dig är ett privilegium för mig fastän jag ibland gråter i duschen eftersom varenda muskel i min kropp värkeroch sömnbristen tynger ner ögonlocken. Trots det, älskar jag dig över allt annat.  Sex tänder har du redan och du kan stå själv och säga mamma. Den går så hiskeligt fort,  tiden. För ett år sedan satt jag på en parkbänk med magen stor som en fotboll, beundrade grönskan som var så typisk för årstiden. Jag åt två bollar glass med stor aptit eftersom maten äntligen hade börjat smaka i månad åtta, en boll mint och en boll romrussin ur bägare med sked.  Då bode du ännu inuti mig. Nu har du 6 tänder,  du kan stå och du kan säga mamma. Våren, den är äntligen här. Stararnas fläckar glimrar i solen, vassen doftar och vinden börjar vara lätt. I morgon firar vi med ballong, vi firar dig.